Leve ingenjörskonsten!

När vi flyttade in i vårt hus för två år sedan så var detta försett med en kyl och frys av senaste snitt och modell.

Det är två imponerande pjäser som klarar av det mesta, exempelvis kan de hålla matvaror kalla. De är också försedda med digitala displayer som i varje ögonblick talar om hur kallt det är inuti skåpen just nu, ifall man skulle undra alltså.

En annan finess är att om man skulle glömma dörren till frysen på vid gavel så ljuder en summer och en varningslampa blinkar. Äntligen har Electrolux ingenjörer löst problemet med alla kyl- och frysdörrar som står vidöppna i vårt land, tack för det. Ytterligare en oumbärlig detalj är att skåpen har en speciell funktion som kallas "smart cooler". Det innebär att man inte behöver frosta av skåpen, i varje fall inte om man kan leva med en del is- och snöbildning inuti dem. De är också mycket energisnåla, ja faktiskt så snåla att man nu med gott samvete kan kyla maten till 5 grader istället för de 8 grader som gällde tills man uppfann de nya och bränslesnåla skåpen. Visserligen blir nu elförbrukningen något högre än med de gamla skåpen men maten blir i gengäld 3 grader kallare och det ska icke föraktas.

Här om morgonen när jag gick ner i köket för att hälla upp ett glas 5 gradig apelsinjuice så upptäckte jag att lampan i skåpet blinkade. Eftersom jag är en händig man så gick jag genast till förrådet och hämtade en ny lampa, lika bra att få det fixat direkt tänkte jag. Så lätt var det nu emellertid icke. Electrolux ingenjörer har ju naturligtvis försett skåpet med en speciell typ av lampa som garanterat inget hushåll har hemma. Nåja jag struntade i att byta lampa och tänkte att jag för fixa detta imorgon istället. Totte och jag släpade oss upp till sängen igen för att sova ytterligare någon timma. På väg från skåpet registrerade mitt undermedvetna att skåpet klickade i samma takt som lampan tidigare hade blinkat. Jag somnade om.

Morgonen randas, ner i köket för att göra i ordning frukost, kylskåpet är nu dött. Di flotta digitala displayerna har slocknat, innanmätet är i princip lika varmt som vårt sommarvarma hus. Jag dricker ett glas ljummen fil och efter samråd men frugan kommer vi överens om att hon ska kontakta kylskåpsbutiken för att få en lösning på problemet. Nu är det emellertid så att de som säljer kylskåp inte är intresserade av att laga desamma. Istället hänvisar de till en annan firma som är specialiserade på att laga trilskande kylskåp. Eva ringer dit och får direkt beskedet att det är "kortet som lagt av". Ett nytt kort måste på plats och bara några dagar senare dyker reparatören upp och byter hela elektronikenheten i vårt endast tre år gamla kylskåp. Delen med arbete och resa kostar ungefär hälften så mycket som hela skåpet gjorde när det var nytt. Självklart gäller inga garantier eller försäkringar eftersom skåpet är så gammalt, det är bara att bita i det sura äpplet och betala. Nu fungerar dock skåpet och jag kan återigen sitta vid köksbordet och via de digitala displayerna övervaka hur kallt det ät inuti skåpet, det är 5 grader. Är det inte fantastiskt vad utvecklingen går framåt! Tänk för 15 år sedan, då fick man gissa hur kallt det var i skåpet, eller så fick man köpa en liten kylskåpstermometer på konsum för att få reda på hur kallt det var. Vidare fick man öppna skåpet och vrida på ett vred för att justera temperaturen. Idag kan man göra det lätt och elegant via tastaturet på kylskåpets framsida. Det kallar jag produktutveckling! Att det sedan inte håller och inte går att laga det är en bisak i sammanhanget.

När så skåpet återigen fungerar så har jag gett mig i kast med ett annat projekt av teknisk karaktär. Nämligen att förse min gamla segelbåt med motor. Det är en motor av det legendariska märket "British seagul". Motorn är gammal och har inte varit igång på många år. Faktum är att min svåger köpte motorn i början på 80-talet, redan då var den minst 20 år gammal, troligen äldre ändå. Han startade aldrig motorn utan den blev stående i förrådet i tio år. I början av 90-talet hjälper en bekant till att serva den varpå motorn startades och kördes några kortare sträckor, året var 1993. Därefter stod motorn återigen oanvänd tills idag. Jag baxade ut motorn ur förrådet servade upp den en aning och hängde den sedan på båten. 14 år har gått sedan den ca 50 år gamla motorn senast startades och vad händer tror ni?

- Styrkortet hade pajjat?

- Nej, inte alls.

- Indikatorn till centruminsprutningens digitala moderkort var havererat?

- Nej, inte det heller.

- Den automatiska tommgångsfluxatorn indikerade kolik i lambdasonden?

- Icke.

- berätta då, berätta, vad hände?

Jo, jag lade startsnöret några varv kring svänghjulet (någon automatik finns inte, de engelska ingenjörerna tyckte att det bara var en onödig detalj, ytterligare en sak som kunde gå sönder) och så drar jag...host...host...

Jag upprepar proceduren och pang, så tänder den och snurrar igång, lika snällt som när den var ny en gång på 50-talet. Totte och jag tittar förvånat på varandra och sedan på den intensivt knattrande båtmotorn. Den gick igång, efter 50 år! Tänk ändå om British Seagull hade byggt kylskåp också?

Kåseri

I vilket kåsören ondgör sig över den moderna ingenjörskonstens brist på kvalitet. I det samma höjs också efterkrigstidens brittiska ingenjörskonst till skyarna, i sanning en udda infallsvinkel!